Ungefär tre och ett halvt år.
Jag började med sjukgymnastik och olika övningar jag gjorde hemma. Det blev lite bättre efter ett tag, men efter ytterligare några månader vände det sakta till det sämre. Då kändes det att det bara var operation som återstod.
Har förstått att det är ett ”Link CFP”, ett cementfritt.
Jag var nog ganska säker på att det skulle bli så, så när det bestämdes kände jag mest lättnad att det var klart.
Ja, kan inte komma på något som jag saknade, varken då eller i efterhand.
Direkt efter var det kämpigt. Men efter några veckor började framstegen märkas tydligt och då gick det allt lättare.
När jag märkte att det gick åt rätt håll, blev jag väldigt motiverad att fortsätta göra alla övningar regelbundet. Men sedan då det stannar upp i utvecklingen är det lätt att man fuskar lite, men då märks det ganska fort och så sätter man igång igen!
Jag springer inte längre utan har bytt ut det mot raska promenader med såna där gåstavar, fast tänker jag på tiden innan operationen så var ju löpning ändå inte att tänka på!
Jag har kunnat börja spela golf igen. De sista åren före operationen gjorde det bara ont och gick dåligt, men nu brukar jag åter vara med på klubbens gubbtävling på torsdagar. Det hade jag nästan gett upp, så det är fantastiskt roligt att vara med igen.
Rehaben tog nog längre tid och mer arbete än jag hade trott, men å andra sidan var förbättringarna så tydliga så det kändes aldrig motigt att göra. I efterhand tror jag nog jag hade haft nytta av att sköta sjukgymnastiken även tiden före operationen bättre.
Det är som natt och dag. Det tror jag alla runt omkring mig märker på mitt humör.
Samma som i förra frågan. Har du haft ständigt ont och sedan slipper ifrån det, så är det som att vinna högsta vinsten på lotto!
Det skulle väl vara om vikten att jobba med den ”förebyggande rehabträningen” redan innan operationen. Men mycket beror ju också på vilka smärtor man har.